Dikter

Den gamla gården upplevt många vårar,
och många vintrar med dess köld och snö.
Den har sett slit och kamp och många tårar.
Den har sett släkten födas, släkten dö.

Du lilla, lilla myra
som sliter, kämpar och drar.
Du möter så många hinder,
stigen så ojämn var.
Ibland när en börda du tappar,
du envist tar nya tag.
Du drar dina strån till stacken
från morgon till kväll varje dag.

Det är sommarmorgon i gryningsljuset.
Skymningen ännu dröjt sig kvar.
Skogen står mörk, men det vanliga suset
hörs ej, ty vinden ej vaknat har.

Flyttfågelsträcket i skyn drar förbi.
Mannen med pensel, färg och staffli
söker att tolka var skiftning uti
deras dräkt, deras sång, deras klagande skri.

Frosten har härjat bland lustgårdens kransar,
och slavbundit marken med isiga pansar.
Först skövlas de blommor jag gladde mig åt.
Förnimmer hur skapelsen våndas och kvider,
den under förgängelsen suckar och lider.
O, Herre, mitt hjärta vill brista i gråt.

De rikas öden är ej alltid lätta.
En dag de måste ju från guldet gå.
Om deras krassa liv jag vill berätta.
Jag tänker närmast då på gubben Grå.

Såg jag lyckans rosenskimmer,
en skymt utav dess sköna fägring?
En stråle hopp, ett glädjeskimmer.
Eller var det blott en hägring?

Sommarn redan flytt sin kos.
Vissnad står snart varje ros.
Gulna löv och falnad lilja.
Skapelsen emot sin vilja
klädes av, blir trist och grå.

Känner mig deppig, snuvig och frusen.
Tar vitaminer och apelsinjuice.
Det tjuter och knakar och viner kring husen,
när nordvinden spelar en vildmarkens blues.

Har jag rätt att fälla tårar
för egen sorg och nöd?
Kan jag le mot nya vårar,
så kärlek ges i överflöd?

Låt kärlekens väsen i dig ta gestalt.
Ty om kärlekens säde du sår,
du skall få skörda hundrafallt,
kärlek som inte förgår.

Visst är det skönt för trötte vandrarn´
att nå fram till hemmets dörr.
Att få vila ut från mödan,
finna ro som aldrig förr.

Mitt liv är en vävares väv utan glans
snart skäres jag ned ifrån bommen.
Huru blev mönstret dess stil och nyans?
Vad blir bedömningen om en?

Natten sitt dunkel breder
över en tystnande värld.
Vandrarna sitt nattläger reder
med bördan som huvudgård.

Minnets rosor sällsamt locka.
Sinnet väcks, jag börjar plocka.
Några mörka, några ljusa.
Några de vars doft berusa.
Kärleksrosor var så få.

Det är underbar nåd,
att få vara Guds barn,
att gå ledd av
min frälsares hand.
Han mig skyddar bevarar
från frestarens garn
hela vägen
till himmelens land.

Pingstdag, Majdag – det är vår.
I ljuvlig grönska lunden står.
Ett stilla regn åt törstig jord,
ger liv och skönhet utan ord.

Du köra själ som utav ångest lider
din oro Jesus vet och känner till
Han ser nöd, ser dina inre strider
Han älskar dig och Han dig hjälpa vill.

Vita, vita flingor falla tätt ifrån skyn.
Bildar ett skimrande täcke
som döljer den smutsiga dyn.

Regn och åska, brak och dunder.
Svarta moln på himlen jaga.
Plötsligt klövs de utav blixtar,
skars itu av drivet mönster.
Kopparskyar rullar samman,
rymden kokar i sin vrede.
Himlen gråter, fäller tårar
som på jorden blir till bäckar.
Mänskan bävar, fågeln tystnar.
Djuren söker skydd i lunden
medan vädrets makter rasar.