Den gamla gården upplevt många vårar,
och många vintrar med dess köld och snö.
Den har sett slit och kamp och många tårar.
Den har sett släkten födas, släkten dö.
Men även glada skratt med fröjd och gamman,
har gården lyssnat till så mången gång.
När ung och gammal strävade tillsamman
gick jobbet lätt, men arbetsdan var lång.
Från far till son den gått den gamla gården.
Den ligger skönt, med utsikt underbar.
Den äldste sonen övertagit vården
av bondejorden, som han ärvt av far.
Nu åren gått med arbete och möda.
Han blivit böjd, och grånat har hans hår.
Ej borde han nu längre kraften öda,
men än idag han plöjer och han sår.
Den gamle Brunte hämtas från sin spilta.
Han sätts för plogen och det bär åstad.
Och bonden plöjer, vänder mången tilta.
Den svarta myllan lägges rad vid rad.
Den blommar snart av många vita måsar,
som följer bonden hela dagen lång.
När sol går ner bak västerlidens åsar,
har emot hemmet mannen ställt sin gång.
Han sätter sig på förstukvisten neder.
Ser skogar, sjö och fält. En bild så skön.
Han knäpper händerna och stilla beder,
må Du o Herre ge för mödan lön.