Frosten har härjat bland lustgårdens kransar,
och slavbundit marken med isiga pansar.
Först skövlas de blommor jag gladde mig åt.
Förnimmer hur skapelsen våndas och kvider,
den under förgängelsen suckar och lider.
O, Herre, mitt hjärta vill brista i gråt.
Nyss ängarna stodo så blomstrande gröna.
Nu kölden förstört allt det vackra och sköna.
Den vandaliserat min lövhyddas sal.
Frusen jag står på den isiga mossa.
Ser huru träden skakar av frossa
när höstvinden drar genom skog, berg och dal.
Fast frusen och sorgsen jag känner en längtan.
Tolkar väl då hela skapelsens trängtan.
Herre, när kommer befrielsens stund?
Då sprängas skall alla bojor och bommar.
Livet skall segra en underbar sommar
och evig fred uppå jordens rund.